Insändare: Möt ungas protest med respekt – inte med polis

I dag blev jag publicerad på insändarsidorna i Corren. Inlägget blev något nedkortat jämfört med ursprungs texten så här följer en lite längre version

Fredagen den 18 Oktober protesterade ett antal ungdomar mot bostadsbristen genom att bland annat ”campa” i foajén på stadshuset. Enligt Corren vill ungdomarna göra sina röster hörda genom en protest men också genom att få prata med en ansvarig politiker. En av ungdomarna fick prata med kommunalrådet Paul Lindvall i telefon som istället för att lyssna på deras synpunkter hotade med att skicka polisen på dem. Man kan förstås ha olika synpunkter på att använda stadshusets foajé för politiska endamål, men att inte ens ta sig tid att lyssna på vad ungdomarna vill. Vad ger det för signaler till alla ungdomar i kommunen?

Bostads bristen är ett allvarligt problem i Sverige, enligt Hyresgästföreningen söker 290 000 personer en egen bostad. Många tvingas bo kvar hos sina föräldrar, tacka nej till studier för att det inte finns boende eller hänvisas till otrygga andrahands kontrakt. Att Paul Lindvall duckar för frågan och hotar ungdomar med polis bara för att de går till stadshuset med sina krav är under all kritik. Finns det ingen förståelse alls för frustrationen av att vilja komma ut i vuxenlivet samtidigt som vägen är stängt för att det varken finns bostad eller arbete.

Själv flyttade jag tillbaka till Östergötland efter några år i bland annat Malmö för ett jobb våren 2011. Under de första 2 månaderna fick jag bo på en kompis soffa i en liten 1:a i Norrköping innan jag fick ett rum i en lägenhet i Linköping, som jag sedan fick lämna för att lägenhetsinnehavaren hellre ville hyra ut det till en kompis. Därefter flyttade jag in i vardagsrummet i ett studentkollektiv i Ryd där jag fortfarande bor kvar. Nu har jag fått ett eget rum men istället bor det en annan person ute i vardagsrummet. Så ser verkligheten ut för många av oss här i Linköping och det är upp till bevis för Linköpings Alliansen att gör något åt det.

2012 påbörjade Stångåstaden endast byggandet av 86 nya lägenheter, prognosen ser enligt deras egen årsredovisning betydligt bättre ut för 2013 och 2014 men det är fortsatt så att Linköping växer i snabbare takt än vad kommunen satsar på eget byggande. Stångåstaden skriver själva i samma årsredovisning att det troligen kommer att saknas 2100 bostäder i kommunen år 2019.

Det kommunen borde göra är att:

1. Ge Stångåstaden i konkret uppdrag att bygga fler billiga hyresrätter
2. Införa en kommunal bostadsförmedling
3. Kommunen måste vara offensivare i upphandlingen så att man pressar priserna på tex badrum och vitvaror
4. Ställa krav på maximal hyresnivå vid markanvisningar för nybyggnationer

Paul Lindvall är svaret skyldig; vad vill stadshus Alliansen konkret göra för att lösa bostadsbristen i Linköping? Och är det rimligt att engagerade ungdomar ska mötas med hot om polis och inte med respekt och förståelse?

Jonas Hasselqvist

Styrelseledamot för Vänsterpartiet Linköping

När staten är den som skrämmer dig.

Ni som följer min blogg vet att jag främst skriver om migrationspolitik och antirasism. Men idag ska jag skriva lite om kollektivtrafik, fast jag kan inte undgå att göra en reflektion kring människors upplevelser av förtryck. Sverige är för många en fristad, ett land dit man flytt för att börja på nytt. En plats där man undsluppit det förtryck man flytt ifrån. Samtidigt känns berättelserna om hur Östgötatrafiken stannar spårvagnar, kontrollanter och uniformerade väktare kliver på man låser dörrarna och kollar färdbevis så bekanta. De påminner om hur flera regimer runt om i värden sprider skräck i sin befolkning genom id kontroller och övervakning av den egna befolkningen. Jag menar på intet sätt att Östgötatrafiken och Landstinget sysslar med just det. Däremot kan situationen framkalla minnesbilder som gör resan fruktansvärt obehaglig för personer som annars flytt hit för att just få en fristad.

Jag tänker också på människor som har klaustrofobi, har andra negativa upplevelser av till exempel väktare eller helt enkelt känner sig misstänkliggjorda bara för att de valt att ta spårvagnen. Kollektivtrafiken borde vara en plats där man kan känna sig trygg och inte något som ska vara förenat med obehag, faktum är ju att flera av oss är helt beroende av kollektivtrafiken för vår rörelse frihet.

Ni kan läsa mer om Östgötatrfikens kontroller här, här, här och här kan ni lysnna på en radio debatt om kontrollerna.

Här är en video från en kontroll i norrköping

Supermåndag, en bra dag för ett snack vid köksbordet.

Atirasistisk konsert den 9 November 2009 i Falun

Alex Bengtsson på stiftelsen Expo har döpt den här dagen till "Supermåndag" efter som så mycket händer idag som på ett eller annat sätt påverkar debatten om rasism.

Billström skriver att det inte är "blonda och blåögda" godhjärtade människor som i första hand gömmer papperslösa utan "landsmän" som utnyttjar dem som svart arbetskraft. Sverigedemokraterna (SD) har fullkomlig orgie i uteslutningar, framförallt ska personalärendet om Patrik Ehn upp på partistyrelsen. Och Mats Dagerlid har fått sin egen haschtag på Twitter #JagStårInteFörNågotPåTwitter efter sina milt sagt spektakulära uttalanden om att ”En nation och ett folk ska reproducera sig själv och sin särart"  och att homosexualitet kan likställas med syskon incest och tidelag. 

Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... men jag tror faktiskt att jag lutar mer det första alternativet. Samtidigt som jag tror att vi nog inte ska dra för stora växlar över dagens händelser. Därför kommer här ett inlägg om vikten av lokal förankring i det antirasistiska arbetet. För oss antirasister är den här dagen "bara" en ny dag på jobbet, en väldigt händelserik sådan i och för sig men lik fult bara en av alla de dagar då vi fortsätter arbetet för samexistens på lika villkor. 

Politik handlar i väldigt stor utsträckning om att agera och reagera, som antirasister måste vi både kunna agera för att lyfta debatten över på vår egen planhalva. Ett bra exempel på en debatt där vi just har fått sätta ramarna är debatten om REVA. Men samtidigt måste vi också reagera på utspel och händelser hos våra motståndare som SD och Avpixlat.

Som med så mycket annat i politiken är den antirasistiska debatten väldigt centrerad kring den del av debatten som förs på riksplanet (eller för den som är lite mer illvillig; läs Stockholm). Jag är däremot övertygad om att vi främst måste ta tillvara på den lokala debatten. För den som tror att det som skrivs på Twitter är något som var och varannan människa bildar sin politiska uppfattning på, den är... så att säga... kanske... möjligen... Ah va fan då är man hel ute och cyklar.

Som lokal aktivist själv tror jag att diskunionen om vad som händer i ens kommun är minst lika viktig som att kommentera och bemöta det som sker på riksplanet. Det finns mängder med fantastiska lokala antirasistiska initiativ som gör ett ovärderligt jobb för att bemöta rasismen i sitt lokalsamhälle. (bara på rak arm så kommer jag att tänka på Gävles antirasistiska kulturförening, Dalarna mot rasism och Frillesås Friendship)

Det jag menar med att vi inte ska dra för stora växlar är att i slutändan tror jag att vår framgång beror på oss själva i större utsträckning en vad SD och C/o pysslar med och även om det arbete som interasistmen.se och Expo gör är fantastiskt och välbehövligt är det de lokala arbetet; arbetet i människors vardag, som kommer ge störst resultat.

En antirasistisk rörelse som vill göra skillnad måste i mina ögon vara folkbildande, opinionsbildande och lokalt förankrad. Där är organisationer som Expo jätte viktiga i att förmedla material, föreläsare och nyheter. Men Expo kommer aldrig själva kunna förändra samhällsdebaten lika lite som Avpixlat kan göra det. Det är trots allt upp till oss; vi som varje dag tar debatten vi fikabor, på gatan och i lokaltidningarna, det är vi som måste bli fler och mer välorganiserade. Förändringen måste komma underifrån (ett jätte bra exempel på det är Hope not Hate i Storbritannien)

Så egentligen borde jag avsluta det här blogginläget, sätta mig vid köksbordet och prata antirasism med de andra grabbarna i kollektivet, så jag tror helt enkelt att jag gör det nu.

När den vita röken läger sig och allt blir som vanligt.

Nu ska jag svära lite i kyrkan, eller nja.... För dom flesta av oss ”vänsterkristna” som följt Katolska kyrkans utveckling de senaste åren (i en katolsk kontext alltså sedan andra Vatikankonciliet på 60-talet) tror jag inte att det jag tänker säga är särskilt kontroversiellt. Däremot kan det både provocera och förhoppningsvis utmana den gängse bilden av Katolska kyrkan inom så väl vänstern som den ”humanistiska” högern.

Franciskus I Bilden är i från 2008 då som kardinal Jorge Mario Bergoglio.

Den vita röken har knappt lagt sig över Rom innan mitt Facebook och Twitter flöde svämmas över med allsköns beskyllningar om den nya påven Franciskus I påstådda eller värkliga försvar för diktaturen i Argentina och hans motstånd mot sammkönade äktenskap och homoadoptioner. Men inte ett ord om hans engagemang för fattiga och kritik mot kapitalismen.

Som en jämförelse kan vi ta debatten efter Hugo Chávez död. Där var vi många som var noga med att ge en balanserad bild av Chávez både hans goda och dåliga sidor. Vi hyllade hans (och hela den Venezuelanska sociala rörelsens) arbete för att bekämpa fattigdom, avskaffa analfabetismen och välfärdsbygge. Samtidigt var vi kritiska mot att jämställdhets reformer inte nått tillräckligt långt, hans konspirationsteoretiska drag och hans samarbeten med diktaturer. Vi kunde hålla två tankar i huvudet samtidigt. Varför frågar jag mig, kan vi inte göra det när det kommer till religion och då i synnerhet katolska kyrkan och påven?

För att verkligen svara på den frågan skulle jag nog behöva skriva en hel bok som behandlar allt ifrån det inmurade påve hatet i vår lutherska tradition, till hur stora delar av den europeiska västen fortfarande brottas med att å ena sidan vara antiimperialistisk och å andra sidan fruktansvärt eurocentrerade. Och såklart motståndet mot kyrkan som maktinstrument för de härskande klasserna.

Själv är jag inte katolik och det finns såväl teologiska som politiska orsaker till det. Det finns massa saker jag är kritisk till i Katolska kyrkan, visa är trosmäsiga andra organisatoriska och några politiska. Samtidigt måste jag som kristen förhålla mig till Katolska kyrkan; det är världens största trossamfund med 1,2 miljarder medlemmar. Det gör också Vatikanen till en av värdens mäktigaste institutioner och då kan det ju vara på sin plats att faktiskt sätta sig in i vad de pysslar med.

Det är inte så att Katolska kyrkan bara hatar bögar, fördömer preventivmedel, undanhåller övergrep mot barn och så där i största allmänhet vill kontrollera människors sexualitet. Det är faktiskt en försvinnande liten del av vad de gör både politiskt och religiöst. Som exempel kan man ta förre påven Benedictus XVI encyklika (typ, lärosatser eller principförklaring för kyrkan) ”Caritas in Veritate” som behandlar internationella relationer, ekonomi och ledarskaps etik. Där formuleras en skarp kritik av marknadsfundamentalism, den ojämlika fördelningen av resurser i värden och att vi måste ta tag i miljöproblemen utan att det drabbar länderna i syd. Man kan ta Johannes Paulus II kritik mot såväl förtrycket i Öststaterna som mot Irakkriget och apartheid i Sydafrika. Räknar man också med det arbete katolska hjälp- och biståndsorganisationer gör framträder en helt annan bild av Katolska kyrkan som politisk aktör. Listan kan göras lång på Katolska kyrkans insatser för en mer rättvis jord. Det ursäktar förstås inte organisationsprotektionism på människors bekostnad, homofobi och en milt sagt förlegad syn på jämställdhet. Men det förringar å andra sidan inte de instanser de gjort häller. Som sagt man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Vill man faktiskt förstå Katolska kyrkan och inte bara ohämmat kritisera den för att den är just Katolska kyrkan måste man göra det i ljuset av att den för det första är en 1700 år gammal institution. Katolska kyrkan har allt sedan man blev stadskyrka i Romarriket varit en enhetlig organisation med gemensamma kanon (bibeln), dogmer (lärosatser) och liturgi (utformning på gudstjänst firande). De har lyckats överleva Roms sammanbrott, reformationen, franska revolutionen, till och med 68:a vänstern. Det har man gjort mycket tack vare att man har lyckats balansera två egentligen oförenliga egenskaper. Man har inte fallit för trender utan byggt på sin tradition samtidigt som man lyckats fortsätta vara aktuell för människor och långsamt och successivt förändrat sig. Det innebär också att Katolska kyrkan inte riktigt ser på tid som oss andra, det var inte så länge sedan de avslutade sin senaste 500 års(!) utvärdering. Förändringar inom katolska kyrkan sker av naturen långsamt och det har varigt deras kanske deras största styrka.

För det andra är det värdens i särklass största organisation. Det går inte att som genom ett trollslag förändra 1,2 miljarder människors syn på vad som är synd eller moral. Katolska kyrkan är också global vilket gör att man måste ta hänsyn till kulturella, politiska och teologiska strömningar över hela värden. Dessutom ska man komma ihåg att toleransen för olika teologiska vägar är väldigt stor inom Katolska kyrkan där finns både de mest stockkonservativa högerkristna ni kan tänka er men också befrielseteologiska revolutionärer. Där finns feminister såväl som manschauvinister. Där finns socialister, liberaler, konservativa och fascister alla med det gemensamt att de tror på en Gud, uppenbarad i fadern, sonen och den helige ande.

Så vad är min slut sats av allt det här, jo ett par saker.

Ett; som antiimperialister måste vi erkänna att Katolska kyrkan har en progressiv funktion som vi bör utnyttja. Antireliositeten och antikatolicismen gör att vi utesluter många progressiva krafter i Sydamerika där befrielseteologi är en stor del av deras revolutionära ideologi. Precis som islam är en bärande del eller åtminstone en stor inspiration hos än del vänster organisationer i mellanöstern.

Två; det rimmar väldigt illa med detta förakt mot Katolska kyrkan och där med också mot alla katoliker om vi vill vara trovärdiga i vår kamp för religionsfrihet. I tider där Islamofobin växer sig starkare inte bara i Europa utan också här i Sverige är just försvaret av religionsfriheten centralt. Alla människor ska ha samma rätt att välja om man vill tillhöra en religion och i så fall också vilken oavsett om det är svenska kyrkan, islam, hinduism eller katolicismen.

Tre; Katolska kyrkan är en i allra högsta grad mångkulturell organisation, med 1,2 miljarder människor från varje världsdel och i stort sätt varje land är den ett fet slag i ansiktet på alla främlingsfientliga där ute. Här är en organisation om överlevt i 1700 år och som under hela den tiden varit just mångkulturell.

Slutligen jag kommer aldrig bli katolik, för mig är det fullständigt främmande att vara en del av en organisation som anser sin ledare vara ofelbar (även om det oftast inte fungerar så i praktiken, både Johannes Paulus II och Benedictus XVI gjorde ofta självkritik). Jag kan inte ställa mig bakom den syn på kvinnor och HBTQ-personer som finns i stora delar av Katolska kyrkan och jag har ingen helgon tro. Men jag har stor respekt för Katolska kyrkan som den största och den äldsta kyrkan. Jag har också respekt för påveämbetet som så väl Petrus efterträdare som ledare för 1,2 miljarder själar. Jag är övertygad om att det bara är destruktivt att stirra sig bind på Katolska kyrkans fel och brister utan att se dess positiva sidor. Om vi dessutom vill ha någon som helst trovärdighet i vår kritik mot tex. synen på HBTQ personer eller Katolska kyrkans samröre med diktaturer så måste vi också ha förmågan att se det som är bra.

Så jag ser i alla fall med tillförsikt fram emot att följa Katolska kyrkan med Franciskus I som påve. Jag hoppas och tror att Vatikanen kommer att bli en ännu större aktör för global rättvisa med en påve som för det första kommer från ett land utanför Europa och för det andra har engagerat sig privat i dom frågorna under många år. Jag tror vi kommer se försiktiga men alldeles för långsamma framstötar på områden som preventivmedel och jämställdhet. Men framförallt kommer nog Katolska kyrkan fortsätta vara just Katolska kyrkan, en plats för bön, tro och gemenskap i Kristus.  

Det är inte alltid lätt att vara liberal.

Har haft en i raden av diskunioner med välmenande liberaler om strukturer. Jag förstår att det inte kan vara helt lätt som liberal när ens hela verklighetsbild faktiskt krockar med hur verkligheten ser ut. För grund tanken i den liberala människosynen är fin men kommer lite på skam när man börjar skrapa lite på ytan.

Individen är fri att handla efter eget förstånd, därför är man också ansvarig för sina handlingar.

Låter självklart och rimligt. Men vad händer om människan nu inte är fullständigt fri utan det finns strukturer och sociala samspel som hela tiden påverkar en? För många liberaler blir det så svårt att man helt enkelt låtsas som det regnar och till varje pris avfärdar saker som klass, etnicitet och kön. Inte för alla dock, det finns gått om socialliberaler där ute som istället problematiserar, diskuterar och teoretiserar om var gränsen mellan individens ansvar går och var kollektivets, kulturens och samhällets normer och konventioner bryter in. Det är en konstruktiv diskunion där liberaler och socialister antagligen kommer lägga tonvikten olika men att helt bortse ifrån att det finns ett socialt samspel mellan människor är att vara både blind och döv.

För om inte det faktum att kvinnor tjänar mindre, utsätts för sexualiserat våld, tar större ansvar i hemmet, får mindre möjlighet till kultur utövning, osv. tillsammans bildar en struktur då måste universum spela oss ett grymt spratt när alla tillfälligheter drabbade just kvinnor.  Man kan ta andra exempel som grundar sig på sexuell läggning, etnicitet, funktionshinder eller klass.

Man kan inte lösa ett problem om man inte vill se orsakerna till det. Strukturer, normer och konventioner är ingen konspirationsteori, det är värktyg för att se samband och i förlängningen skapa ett samhälle där individen faktiskt är fri och inte bara antas vara det för att det passar in i den egna verklighetsbilden.

Öppet brev till gräsrötterna i C, Fp och KD

Hej

Det här är ett brev till alla er som verkligen sätter ett social framför ert liberal eller konservativ. Alla ni som ser individen samtidigt som ni är medvetna om att individen alltid agerar i ett kollektiv och alltid finns i ett socialt sammanhang. Ni som tror både på individens ansvar och på solidaritet och gemenskap. Vi är sällan överens, vi kan ha jätte bråk om skolan, arbetsmarknaden och skatter men en sak har vi gemensamt; tron på människans okränkbar värde, att ingen ska diskrimineras och att demokrati är det viktigaste av alla värden. Jag vet att det är tufft för många av er just nu med dalande opinionssiffror, hårt kommunpolitiskt arbete och föreningslivets alla åtaganden. Men jag vill ändå skicka en uppmaning.

Vi lever i en tid då SD är tredje största parti i opinionen, SVT ställer frågor om hur mycket invandring Sverige tål och Moderaterna gör utspel om minskad asylinvandring. I det läge är NI viktigare än på länge. Det behövs en borgerlig röst som står upp för individens rätt att fly från förtryck, fattigdom och förföljelser. Det krävs en borgerlig antirasism om vi ska mota den ökande intoleransen, det krävs en bred asyl och flyktingrörelse och vi behöver demokratiska krafter över hela skalan som kämpar mot stängda gränser, godtycklig övervakning och rasism.

Allt för länge har ani-farcismen; arbetet mot den organiserade intoleransen, varigt synonymt med vänstern. Det har förstås många förklaringar, inte minst det faktum att det har och fortfarande finns en ovilja inom vänstern att släppa in borgerligtsinnade personer i rörelsen. Det gick kanske an när fascisterna gick i bombarjackor, lyssnade på Ultima Thule och sysslade med förvirrande konspirationsteorier om judar. Men när dom klär sig i kostym, kan sin retorik och har tagit sig hela vägen in i riksdagen då måste också anti-farcismen bli en folkrörelse som vet vad den pratar om, som kan sin sak och som är minst lika skicklig på att uttrycka sig. Så det här är en uppmaning inte bara till er utan också till alla anti-farcister, vi behöver bli fler, vi behöver bli bredare och vi behöver bli bättre.

Så socialliberaler, kristdemokrater och MUF:are stå upp för era ideal, låt inte Billström tala för er och fortsätt kämpa. Ni behövs! Både i alliansen och i den breda antirasistiska rörelsen. Ni behövs i flykting- och asylrörelsen, i nätvärken och i debatten. Vi behöver bli fler som står upp för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter för alla. Vi behöver skapa allianser mellan partier, folkrörelser, kyrkor och idrottsföreningar. Civilsamhället måste agera och i det arbetet är ni ovärderliga. Som demokrater, medmänniskor och antirasister måste vi arbeta tillsammans för en värld, ett Sverige och ett Linköping där människor kan söka en fristad, få chansen att bygga ett liv och möjlig het att leva i samexistens på lika villkor. Gör era röster hörda!

Jonas Hasselqvist

Antirasistisk debattör från vänster

Flykting politik på EU-vis

Debattartikel om Ung Vänsters nya kampanj "Riv murarna"som  jag skickade till Corren men  dom var tydligen inte så intresserad av att publicera den. Så då får den hamna här istället. Ja, jag vet att den är rät tråkigt skriven men det finns i alla fall lite bra information och kanske ett och annat argument ni kan använda där ute.

Det finns något djupt svenskt i att se på Sverige som ett landet som illustrerar solidaritet och jämlikhet. Att vi är värdens mest jämställda land, att här är vi minsann inte rasister och att här har vi hittat medelvägen, vi är lagom. Men när man börjar att granska, börjar se, börjar gå på djupet ser man att vi nog inte riktigt lever upp till den bild vi målat av oss själva. Extra tydligt blir det när man tittar på svensk flyktingpolitik.

Sverige och EU för en omänsklig och brutal flyktingpolitik. En politik som utvisar människor tillbaka till krig, förtryck och tortyr. Samtidigt som debatten om invandring präglas av i grunden rasistiska föreställningar. Det pratas om massinvandring, SVT ställe frågor om hur mycket invandring Sverige klarar av och det mest självklara ifrågasätts – människors rätt till liv och hälsa. Ensamkommande flyktingbarns ålder ifrågasätts , människors beskrivningar av tortyr förkastas och asylprocessen präglas av misstro. Svensk flyktingpolitik är tvärtemot den föreställning många har på intet sätt generös, den är inhuman, rättsosäker och till stora delar inte ens svensk. Den regleras nämligen i stor utsträckning av EU, ett EU som till varje pris vill stoppa människor från att söka en fristad, bygga ett nytt liv eller helt enkelt flyr för sina liv.

EU har i ett antal överenskommelser, alltid med den svenska regeringens goda minne, beslutat om en gemensam flyktingpolitik. Det är en politik som leder till att allt högre murar byggs kring EU och att det i praktiken inte finns några lagliga vägar kvar att ta sig in och söka asyl.

En av de överenskommelserna är Transportörsansvaret som innebär att flygbolag, rederier och bussbolag görs till ansvariga för om deras passagerare har giltiga papper eller inte. I praktiken blir då personen i kassan på busstationen den som ska avgöra om en person ens har rätt att söka asyl. I de mest extrema fall har det lätt till att människor som gömt sig på båtar har mördats för att bolaget ska slippa betala böter.

EU:s flyktingpolis (officiellt gränspolis) Frontex har som uppgift att stoppa människor från att ta sig in i EU. Detta genom att patrullera och övervaka EU:s yttre gräns. Frontex agerande har lätt till att människor drunknat, båtar sjunkit och att människor till och med skjutits ihjäl. Deras enda brott var att de försökte ta sig hit för att få sina flyktingskäl prövade. Frontex diskriminerar nämligen inte, de ger blanka fan i om du har flyktingskäl eller ej, dom stoppar alla de får tag på.

Den svenska flyktingpolitiken är en skam ovärdig ett demokratiskt land som säger sig värna de mänskliga rättigheterna. Ett första steg mot en värdig flyktingpolitik är att Sverige blir en röst i EU för en flyktingpolitik som sätter människovärdet främst och som garanterar den mest självklara rättighet vi har, rätt till liv och hälsa. Att vi avbryter massdeportationerna till Irak och Afghanistan och utfärdar en allmän amnesti för alla som lever som papperslösa här. Då och först då kan vi med stolthet säga att Sverige är ett land som värnar solidaritet, jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Riv murarna, alla har rätt till en fristad!

Lite statistik, i enkla diagram #migpol

Det förekommer en massa olika siffror på hur många som invandrar till Sverige. Framför allt SD och O/c har en tendens att vara riktiga siffertrixare när det gäller invandringens storlek. Så jag tog mig en titt på Migrationsverkets hemsida och satte ihop tre diagram. Ett om vilka typer av invandring vi har, ett om hur den grupp som beviljas uppehållstillstånd på flyktingsjäl ser ut och en om hur många som söker asyl som faktiskt får uppehållstillstånd. Siffrorna är från 2012, håll också i minnet att 2012 var ett speciellt år då vi emottog  över 7000 personer från Syrien. Generellt kan man konstatera att det varit en ökning på drygt 10 000 personer som fått uppehållstillstånd eller en ökning med 19% om man så vill. Största ökningar finns bland personer med särskilda skyddsbehov (framförallt Syrien, men även Eritrea, Somalia och Iran) och arbetskrafts invandring. Jag kommer uppdatera det här inlägget med ett jämförelse diagram om Invandring 2010-2012.

Under 2012 ansökte 36526 personer Asyl i Sverige av dessa bifölls endast 12576 eller 34% resten fick av olika själ avslag. Slutsatsen är att det inte alls är så enkelt som många tror att få uppehållstillstånd i Sverige.

Endast 23% av de drygt 100 000 personer som får uppehållstillstånd är flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Det pågår alltså ingen massinvandring.

SD och C/o säger att dom vill minska invandringen med 90%. Vad är det då för något de faktiskt vill minska på? Knappast tyskar, norrmän och amerikaner som kommer hit utan det är flyktingar och anhöriga till flyktingar de vill minska. Samtidigt säger de att vi ska ta emot Konventions- och kvotflyktingar vilket utgör 25% av flykting invandringen så frågan kvarstår, hur ska de kunna minska invandringen med 90% med mindre en att den som råkar bli kär i en svensk faktiskt inte får lov att flytta hit. SD:s politik splittrar familjer.

 Ni är varmt välkomna att använda diagrammen till typ vad helst ni behagar.  Men länka gärna till baka, min besöks statistik brukar uppskatta sånt :P

____________________________________________________________________________

Uppdatering:

Såg att Motargument gjort en liknande sammanställning fast med fokus på hur stor invandringen är i förhållande till utvandringen samt en bättre bild än vad jag har gjort över hur flyktinginvandringen ser ut läs den här

Uppdatering 2:

Med anledning av Moderaternas; Integrationsminister Tobias Bildströms, utspel om att minska "volymen" asyl invandring till Sverige så postar jag ett diagram över invandringen 2010 till 2012.

Blogger krånglar så jag kan inte lägga upp bilder men ni kan se den här

Ska försöka uppdatera det här inlägget med lite mer statistik när jag får tid.